Konsten att lära sig förlora

Tänk er själva:

Det är en världsdag! Lördag, strålande sol och nästintill vindstilla. Du har inte spelat match på 2 veckor och den gången blev du förnedra av motståndaren. Du bär alltså på en hel del revansch som du inte ens lyckades få ur kroppen när du vann det där spelet mot en elev i skolan. Du är laddad. I omklädningsrummet är stämningen som vanligt på topp. Du lägger en snabb kommentar, den går hem. Någon annan dra ett skämt, du gillar det. Bra, gubbarna verkar vara på tårna. Tiden går snabbt och det är dags att gå ut till uppvärmningen. Du nämner på väg ut till planen att du hade kunnat tänka dig att spela på en bra grusplan en sån här dag. Du glömmer till och med att det gröna gräset är plast. Du är laddad. Uppvärmning är viktigt men likt mycket annat som är viktigt (pension, äta nyttigt, politik, dokumentation) så är det tråkigt. Idag går det ändå ok. Du är laddad!

Matchen börjar. Det går bra. Tempot är högt och du sätter några enkla one touch. Prövar någon lite svårare med positivt resultat. Bollen går stundtals som på ett snöre.Backlinjen har tålamod, mittfält och anfall hittar ytor. Dags att testa domaren. Du felbedömer en situation och hoppar in i en närkamp med sträckt ben. Gult kort? Nä. Inte ens en signal. Bra! Tänk om han har humor med! Vi gnuggar på. Dags för ett mål snart gubbar! Men det kommer inget, inte ens några riktiga chanser. Lite frustrerande. Men det kommer bli större ytor i andra. Vi tar det till halvlek så öser vi på i andra. Om vi inte får in en i slutet nu. Nä, ändå inte. Du testar om domaren har humor. Inte direkt. Synd. Började gilla honom. Halvlek. 0-0. Typisk 0-0 match? Kanske.

-Vi är ganska tillfreds med spelet men måste bli vassare offensivt.
-Det kommer öppna upp sig.
-Vi gnuggar på.
Det är sånt snack, bra snack! 

Andra halvlek börjar ok. Men benen börjar kännas stumma. Var är orken? Äh, det släpper snart. Vi börjar slarva. Var det för lätt i första? Har det smugit sig in en falsk säkerhet som det så käckt heter? Kraften i benen kommer inte. Vi sätter varandra i svåra lägen. Vi utnyttjar inte ytorna. Vi spelar bara ok. Inte mer! Du missar en nedtagning, du missar en enkel passning, du ligger en halv meter fel i position, du slutar prata. Vid en kontring emot ditt lag sparkar du ner en motståndare framför deras avbytarbås. Nån hugger mot dig. Tändvätska! Men i nästa stund. Ett missat uppspel från backlinjen, en kontring, ett mål för motståndaren. Ajdå! Hade jag kunnat visa mig bättre? Tog jag jobbet? Vi gnuggar på gubbar! Men tiden går. Två farliga hörnor. Bollen vill inte in. Bollen dimper ner framför dina fötter i sista minuten. Du drar till direkt. Över. En sekund senare inser du att du kunnat ta ner bollen och kommit fri med målvakten. Försent. Domaren blåser. Förlust. Ridå.

I omklädningsrummet. Vi sjunger för Thorbjörn som fyller år. Vi skämtar. Ingen kastar skorna i papperskorgen. Vi duschar länge och varmt. Vi kollar intresse för gemensam fotbollskväll nästa helg. Vi åker hem.

På natten. Du vaknar av att båda dina stortår bultar. Det finns blod som vill ut. Upp. Leta rätt på nål, tändstickor och ljus. Operera. Blodet sprutar. Smärtan släpper. Du testar att somna om. Går inte. Nu är det såret på benet som bränner. Upp igen. Linda om benet. Nu då? Yes!

Vaknar. Har värdigt ont lite överallt. Åker till skogen. Hittar en Dennis och Carro som behöver hjälp att riva ett hus och elda. Precis det jag behöver! Kötta! Åker hem. Funderar. Är det värt att spela fotboll när det känns såhär? Inser igen. Ja! Jag gör det för att jag väljer att göra det i världens stoltaste och trevligaste fotbollslag. Jag har insett att det kan vara värt att lära sig förlora.

Gasar på i Saaben. Nynnar på Håkans nya singel. Njuter!

Nästa helg står vi där igen! Tillsammans!

Framåt HIF!

#6